Sammanfattning

Ja, här följer en mycket kort sammanfattning av vad vi gjort dagarna sedan mamma dog. Det går inte att beskriva vilket tumult det rått inombords, och hur känslorna åkt berg- och dalbana. Varje minut av tiden har tankarna formligen stormat fram i hjärnan, och jag har ältat, och ältat och ältat.

Pappa ringde oss ca 02.20 natten till lördagen. Då var det ca en halvtimme sedan mamma äntligen fick frid.
Tomas och jag hade lagt oss bara två timmar innan, på hotellet i Uppsala, och 3.30 satt vi i bilen på väg ut ur stan. I och med att vi planerat den här helgen i några veckor, så var ju barnvakteriet redan avklarat, tack och lov, och vi hade ju redan avverkat ca 20 av de 60 milen. Tack gode gud för det, för resan ner var fruktansvärd.

Vi kom fram i Figeholm runt 08 på lördagsmorgonen, och denna dag skulle komma att bli den längsta i mitt liv.
Vi började med att ställa i ordning pappas nya säng. Dubbelsängen hade han själv tagit ut ett par dagar tidigare, eftersom mammas sjukhussäng skulle få plats där istället. Denna rullade vi nu undan längs ena väggen, och ställde upp pappas säng bara.
På förmiddagen åkte vi till min mormor 1,5 mil bort. Där fanns redan min moster på plats, och mormor följde sedan med henne hem. Mormor har det tungt. Detta är nu det tredje barnet hon mist.
Resten av dagen ägnade vi åt tvätt. Tomas och jag handlade lite grann i Oskarshamn, och på kvällen tog vi alla tre en promenad i vackra Figeholm. Under hela dagen kom och gick gråten och panikkänslorna. Värst var mitt dåliga samvete - för att jag var så dålig på att ringa, men jag tror att jag kommit över det värsta där nu.

Vi besökte ju mamma och pappa på sjukhuset förra helgen. Vi passade på att gratta mamma i förskott på mors dag, och hon fick bland annat ett örngott med blommor och bär, med texten "Världens bästa mamma". På lördagseftermiddagen kom jag på att jag skulle vilja att mamma fick det med sig i kistan, och pappa tyckte att det var en underbar idé. Efter det funderade pappa på vilka kläder vi skulle välja ut. Eftersom hon var så svullen (det går inte att föreställa sig HUR svullen), så skulle det bli svårt med hennes vanliga kläder, men då frågade pappa mig om vi kunde ta ett nattlinne istället. Och det var ju perfekt - då får vi ett sovtema, som passar bra med hur man vill se på det hela.

Natten till söndagen blev inte bra, men bättre än vad jag kunnat hoppas. På söndagen tvättade jag mammas hjärtnattlinne, och lagade efter bästa förmåga de hål som fanns. En väldigt konstig upplevelse måste jag säga.
Innan lunch bilade vi alla tre till Döderhult. Det är en liten del av Oskarshamn, där jag är född och uppväxt, och i vars misseslund mamma ska vila. Vi besökte det vackra kapellet där, som mamma och pappa alltid besökte när de var där. Det var en vacker upplevelse, och där kunde jag, liksom i minneslunden, förnimma mamma. Också det en konstig upplevelse - jag kan inte sga att jag såg eller hörde henne, utan kunde med något annat sinne ana en rörelse i luften i kapellet och runt lunden.
Lunch intog vi på ett fik i Oskarshamn. Det var fullt av folk, eftersom det var Mors dag, vilket kändes vemodigt, men ändå passande.
På kvällen tog vi återigen en promenad, och pratade mycket om båtar och våra semestrar på sjön. Sov sedan skapligt på natten.

På måndagen fick vi äntligen det efterlängtade samtalet: Kl. 12 samma dag skulle vi få komma till Kalmar sjukhus för att få se mamma. Detta var något jag funderat på nästan konstant sedan jag fick beskedet om hennes bortgång - vill jag se henne eller inte?
Men väl där försvann allt tvivel. Det var en smärtsam men underbar upplevese som gav min själ lite ro. Vi var där tillsammans med min moster, morbror, morbrors särbo och så min mormor.

När dörrarna öppnades och jag fick se mamma på sängen... Ja, det går inte att beskriva. Jag kunde inte säga innan om jag ville röra henne eller inte, eller om jag ville säga något, men väl där så rörde sig min kropp som av sig själv, och orden bara kom.
Jag rörde henne över hela hennes kropp; smekte armarna, ansiktet, händerna, håret, bröstet, magen, benen, fötterna. Flera gånger om. Det var som ren terapi. Och under hela tiden pratade jag med henne. Jag bad om förlåtelse för att jag gjorde henne ledsen när jag inte ringde som jag borde ha gjort, jag sa att jag älskade henne, att jag visste att hon älskade mig, att jag känt henne i kapellet och lunden, att vi valt ut kläder till henne, att jag var så glad att jag hann träffa henne, att jag försöker ta hand om pappa och mormor, att jag kommer sakna henne, att Thomas är ledsen för att han inte var med på sista besöket, att hon ska hälsa morfar... Jag pussade henne på pannan två gånger. En gång från mig, och en gång från Hanna. Jag satt sedan ensam kvar hos henne ett litet tag. Jag avslutade med att sjunga Amazing Grace för henne.

På eftermiddagen hade vi tid hos begravningsentreprenören. Det slumpade sig så väl att de hade en tid redan samma dag som pappa ringde, och det kändes jätteviktigt för att få vara med och uppfylla mammas sista önskningar, och att kunna hjälpa pappa igenom det.
Besöket där var starkt. Ednar som hade hand om oss, är en speciell person som jobbat på samma byrå i otroliga 61 år. Det var en upplevelse att få träffa honom, och det kändes så bra att det är han som ska se till att mammas begravning blir en fin och minnesvärd upplevelse.

På tisdagen åkte vi hem igen. Att lämna pappa kändes inte bra, men jag kunde åka i övertygelsen att han ändå inte är ensam. Det finns många där som bryr sig om honom, och vill försäkra sig om att han klarar sig. Han flyttade ut i husvagnen den dagen, och det kändes skönt, trots att det var en jobbig upplevelse för honom att ensam återvända till campingen.

Signe hade saknat oss enormt mycket, och var helt uppe i varv sedan hon träffat oss igen. Vi berättade för dem på eftermiddagen att mormor nu är död. För Anton innebär det så klart ingenting, men vi märker att Signe bearbetar det. Hon frågar lite saker då och då, och hon ville gärna vara med och ta in blommor åt mormor. Hon såg när jag höll på att leta fram kort på mormor, och då ville hon också ha ett som hon kunde ha i sitt rum. Det fick hon, och hon gick raka vägen fram och ställde det på sitt nattduksbord. Sedan klistrade hon fast ett Dole-märke (från en banan) på ramglaset och tyckte att mormor skulle få ha det "plåstret". Hon ville också att vi skulle ta ett kort och ge det till mormor; "sticka ner det i jorden", och då fick jag förklara att mormor inte kommer att ha en grav.

Natten till i dag sov jag underbart bra. Men jag kan inte säga att jag känner mig utvilad för det.
I dag och i morgon ska jag vara hemma, men jag tror att jag åker till nya jobbet på fredag, för att göra en mjukstart.