När folk får vet att min mamma dött i cancer, kan de fråga "Men hur klarar man av något sådant?".
Strax efter att mamma dog, tyckte jag att det självklara svaret var "Man klarar av det, eftersom man måste. Det kan ju inte vara det här som knäcker mig."
Nu har jag reviderat det svaret:
"Man klarar inte av det, så man förtränger. Man kan inte ta itu med all sorg på en gång, för då skulle hjärtat brista. Så, då förtränger man, och tar det lite i taget."
Det känns så nedvärderande mot ens känslor för den döde att påstå att man skulle klara av det - hur sjutton skulle det gå till liksom?
I dag ska jag och halva personalstyrkan i väg på en heldag med Mindfulness.
Från början tänkte jag inte åka - jag skyllde på att jag hade svårt att ta mig in med tåget i tid, att det skulle bli så sent och att det är mycket att göra på jobbet. Men när jag började fundera på den egentliga anledningen så kom jag snart fram till att det beror på att jag är rädd för att tvingas sitta med mig själv, och mina tankar och känslor.
För mig har förträngning varit min räddning, men det är också en fiende. Jag förtränger och förtränger tills det brister, och sedan börjar jag om igen. Jag har svårt att hantera sorgen när den blommar upp, och har mycket kvar som är obearbetat, och en stor anledning till det är att jag känner att jag inte har tid att sörja mitt i vardagen med två barn.
Så, tanken på att ha en hel dag för mig själv och mina tankar skrämmer mig. Det är så mycket som kan komma upp till ytan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar