Jag har alltid haft svårt för att känna igen människor. Ett klassiskt exempel är när jag var här i Långbo och hälsade på (för första gången visserligen). Farmor Gun fyllde år, så många människor skulle komma in under dagen. Jag umgicks med Gun lite till och från under dagen. På eftermiddagen började folk ramla in, och jag hälsade till höger och vänster. Och sedan såg jag en äldre kvinna och sträckte fram handen och hälsade på henne också i bara farten, och det var först när denna kvinna började prata med mig som jag insåg att det ju var farmor Gun...
I dag på fritids blev problemet högaktuellt igen, då jag insåg att jag inte visste vilken av de två fröknarna jag hade framför mig: Jag var övertygad om att det var M, men alla barnen kallade henne för A-M, och i början skrattade jag lite åt att de inte visste vem hon var. Till slut fick jag dock erkänna att det var jag som hade fel.
På dörren in till dagis satt två gruppbilder, och dessa studerade jag. Då gick det upp för mig att jag omöjligen kunde säga om det var samma fröken på bilderna, eller om det var två olika, och då insåg jag att det måste ju verkligen vara något fel på mig.
Nu i kväll har jag googlat på "ansiktsblind", och fann följande intressanta text på den här sidan:
"Vad är ansiktsblindhet?
Ansiktsblindhet, även kallat ansiktsagnosi eller prosopagnosi, definieras som oförmåga att känna igen bekanta ansikten. Många hundra tusen svenskar är drabbade av denna neurologiska funktionsnedsättning som har konsekvenser för yrkeslivet och det sociala livet.
Det finns olika grader av ansiktsblindhet. Gravt ansiktsblinda känner inte igen sina anhörigas ansikten. Ja, det kan vara svårt att känna igen sitt eget ansikte i ett fotografi. En gravt ansiktsblind kan behöva hjälp av personalen för att hämta det egna barnet på dagis.
De flesta prosopagnostiker har dock en mellansvår eller lättare form av ansiktsblindhet: man känner igen sina anhöriga, sina närmaste vänner och arbetskamrater men har svårt att identifiera perifera bekanta och människor som man bara har träffat några gånger. STÄMMER
...
Det är inget som hindrar att du ställer din egen diagnos. Här är några frågor som du kan svara på.
• Brukade du redan som barn ställa frågan ”Vem var det där?” till din mamma, pappa eller dina syskon efter det att ni hade mött människor på gatan? Och har du fortsatt att fråga din make eller maka på samma sätt? JA!
• Känner du osäkerhet till exempel på en fest eller under en promenad på stan för att du inte vet om du kommer att känna igen alla bekanta som du kan stöta på? Nja, känner för få för det tror jag...
• Brukar människor känna igen dig fortare än du känner igen dem? JA!
• Har dina vänner tagit för vana att berätta för dig vilka det är ni träffar? Inte än.
• Händer det att du har givande möten med nya människor i sociala sammanhang och sedan inte känner igen dem nästa gång ni ses? Du hälsar på dem som om de var främmande människor och de talar om att ni redan har träffats? JA!
• Har du ofta svårt att föreställa dig ansiktet på en människa som du lärde känna i går? JA!
• Har du svårt att hänga med i handlingen när du ser en film eller tv-serie med många skådespelare? Brukar du ofta fråga den som sitter intill dig om vem som är med i tv-rutan? Ser du helst pjäser med bara några få skådespelare? JA!
Om du har svarat ja på alla eller de flesta av ovanstående frågor så tillhör du den ganska stora gruppen ansiktsblinda människor i Sverige.
...
Var hittar man information?
Görel Kristina Näslund, psykolog, medicine doktor och själv prosopagnostiker, har skrivit ”Vem var det där? En bok om ansiktsblindhet.”
...
Författaren informerar om orsaken till ansiktsblindhet och om vanligt förekommande samproblematik, till exempel dåligt lokalsinne och högervänsterförvirring." Jo tack!
Intressant, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar