Jag har urdålig självkänsla (men ganska bra självförtroende). Jag är så blåögd och tror gott om allt och alla, att jag inte fattar när någon är dum mot mig. Inte förrän efteråt kan det gå upp för mig, och då är det för sent att göra något åt saken. Jag sitter och hittar på bra dräpande svar som jag skulle ha sagt där och då, men ögonblicket är liksom förbi.
Och så sitter man där, med ännu sämre självkänsla, och är arg och ledsen, och man känner sig trampad på.
Jag måste lära mig att säga ifrån. Och jag måste lära mig hur man blir arg, och behåller den där ilskan, och inte låter mig bli ledsen istället. För så blir det alltid; jag kan vara så arg inuti att jag kokar, men jag kan aldrig visa det. Och efter ett tag omvandlas ilskan, och jag blir istället ledsen och tar på mig ansvaret för att det blev som det blev (trots att jag egentligen var helt oskyldig).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar