Ja, kan det vara så, att mitt klädesbekymmer är löst?
Det som egentligen gjort att vi inte gift oss tidigare, är att jag blivit vettskrämd över tanken på att alla ska titta på feta mig när jag plumsar fram i mittgången. Kunde jag, så skulle jag helst av allt bara gömma mig, men det är ju så att jag måste synas, och då vill jag också ha på mig något som jag själv tycker att jag ser fin ut i.
Hitills har jag inte haft en aning om vad det skulle vara. Klänning skulle jag ju gärna vilja ha, men det har inte känts realistiskt. Vad sjutton finns det för klänningar som ett fetto som jag kan se fin ut i liksom?
Men, så fick jag en snilleblixt häromdagen, och tog fram en klänning från förrådet där uppe.
Det är inte vilken klänning som helst, utan en klänning som mamma har sytt alldeles själv. Modellen är jättesöt, och jag har använt den till en julafton hemma, och även fingrat på den mycket där den hängt i mammas och pappas klädkammare i huset i Oskarshamn.
Efter lite trixande fick jag på mig den, och dra på trissor, om jag inte såg snudd på okej ut!
Jag skulle gärna haft just detta exemplar på bröllopet, om det inte vore för det att färgen inte alls känns rätt. Den är vinröd, och inte alls vad jag känner att jag vill ha. Men modellen är absolut rätt, och den är så enkel att jag säkert skulle kunna sy den själv om det skulle behövas, men jag ska se vad en "fritidssömmerska" i Lingbo skulle ta för att göra jobbet.
Jag känner mig så himla glad för det här: Dels för att ett stort probem som vållat mig en hel del ångest kanske fått sin lösning, och dels för att lösningen gör mamma delaktig. Det känns jätteviktigt.
Och klänningen luktar fortfarande mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar