Anton vaknar vid sex så gott som varenda morgon, och detta oavsett vilken tid han lägger sig.
Men det händer ju att han tar sovmorgon ibland, som han gjorde i morse. Då klev han inte upp förrän tjugo i nio.
Men jag är ju aldrig nöjd.
Istället för att ligga i sängen och uppskatta sovmorgonen jag får till skänks, ligger jag och oroar mig över huruvida Anton lever eller inte. Jag inbillar mig att han, av olika anledningar, har dött i sömnen, och till slut ligger jag stel som en pinne i sängen och vågar knappt röra mig. Jag andas så tyst jag bara kan och försöker uppfatta minsta lilla ljud från hans rum tvärs över salen, eller från barnvaktsmottagaren som står i vårt fönster.
Är det bara jag..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar