Vi har en vän, Nina, som kämpat mot cancer i nästan tio år. Fick just veta att hon gått bort. Känns konstigt. Och jag tänker på hennes familj, och undrar hur jag själv lyckades ta mig igenom mammas död. Jag kan inte förstå det. Och jag önskar nästan att jag verkligen brutit ihop; att det hade märkts mer på mig än vad det gjorde. Att jag inte förträngde, att jag tillät mig att sörja precis så som jag hade behövt.
Hennes död borde ha lämnat ett större avtryck i historien än så.
1 kommentar:
Lilla gumman!
Det är aldrig för sent att sörja. Du sörjer på ditt sätt. Idag på ett sätt och imorgon kanske på något annat.
Sköt om dig. Och tillåt dej själv att bryta ihop en stund då och då om du behöver det.
Kram.
Skicka en kommentar