Lite bakgrund:
Efter graviditeten med Anton fick jag mitt första anfall. Då åkte vi till jouren i Söderhamn. Först efter tre sprutor gav det med sig (två diklofenak, en morfin). Efter det, inom loppet av 3-4 veckor eller så, fick jag några mindre anfall som avhjälptes med medicin hemma.
Jag gick på ultraljud då, men det syntes ingenting - antagligen var det bara smågrus.
Sedan dess, dvs under 4 år nästan, har jag inte känt av det överhuvudtaget. Tills för en månad sedan, då jag helt plötsligt fick jätteont efter en lunch. Hade ingen medicin kvar utan fick åka in till Linden och fick två sprutor (två diklofenak) på en timme. Jag hade gärna tagit en till eftersom jag inte var smärtfri då heller, men de skickade hem mig och så gick det över helt efter ngn timme.
Gjorde ett ultraljud en vecka senare där man konstaterade minst två stenar på ca 1,5 cm vardera.
Detta var alltså en månad sedan, och jag har inte haft ett enda symtom sedan dess. Till i går. Jag åt ju inte någonting på hela dagen nästan eftersom jag var ensam hemma med huvudvärk och inte orkade göra i ordning något. På kvällen fick väl magen en chock när jag åt middag. Vid halv nio började jag ana oråd och en minut senare fick jag panik för då hade jag svinont. Var hemma med smärtor som tog andan ur mig och försökte med medicinen jag har fått, men fyra tabletter och en timme senare insåg jag att detta inte gick. Tomas ringde sjukvårdsrådgivningen och fick köa en kvart, men vi var tvungna att prata med dem först eftersom vi inte visste till vilken jour eller akut vi skulle åka så sent på kvällen. Ett elände att bo på landet sådana här gånger.
Vid 10 åkte jag med svärmor till Bollnäsakuten. Jag satt och kved i bilen hela vägen och kunde bara ytandas. Blev ju helt svimfärdig. Kom in till akuten strax innan halv elva och först tjugo minuter senare fick jag första sprutan; en värdelös diklofenak. Jag sa från början att min kropp kräver många sprutor, och att det hjälper först med morfin; diklofenaken är helt värdelös. Men jodå; diklofenak SKULLE man ta först, fast jag redan proppat i mig 200 mg hemma och visste sedan tidigare att det heller inte hjälper m diklofenaksprutor.
Jaha, och den sprutan skulle nå sin kulmen efter FYRTIO minuter. Jag trodde sköterskan skojade med mig, men nädå. Så jag låg på britsen och försökte tänka positiva tankar när jag helst ville säga åt dem att klubba mig eller så. Efter 40 minuter ringde jag på dem och sa lite försynt att nu vill jag ha morfin; nu har jag haft ont i 3 timmar och nu orkar jag inte mer. Hon rådfrågade doktorn, gav min en spruta med morfin och efter tolv (!) minuter reste jag mig upp och sa till Kerstin att nu åker vi hem.
Satans sjukvård. Varför lyssnar de inte? Jag förklarade dessutom att efter mina två kejsarsnitt har det också konstaterats att jag kräver mycket smärtstillande.
På onsdag är det bestämt sedan tidigare att jag ska på provtagning, och där meddela om jag vill ha operation eller inte. Vilket jag vill. Och i dag tar man inte bara bort stenarna, eftersom det ofta genererar mer stenbildning, utan nu tar man helt sonika bort hela gallblåsan.
Jaha, hade ni en trevlig kväll då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar