Hur går man vidare liksom?
Jag deppar alltid ihop när jag sitter själv på tåget. Då kan jag inte undkomma tankarna längre, och jag blir ledsen.
"Mamma dog. Mamma är död. Hon är borta."
Det upprepar jag ofta tyst för mig själv, ofta förvånat, för jag kan fortfarande inte förstå det.
Det svåraste att tänka på är hennes lidande. Och att den jävla cancern tog hennes liv fast hon så gärna ville vara kvar hos oss. Det sörjer jag mycket, och ibland blossar ett gigantiskt hat fram. Jag blir så arg, och vill bara skrika och slå.
Jag vet att hennes öde inte är något jag kan påverka, således måste jag bara acceptera det och gå vidare, men det är fan inte lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar